Några pressklipp
Plötsligt är han en mästare
Närmare 100-talet verk från nästan 60 års verksamhet ingår i boråsaren Per-Åke Magnussons stora retrospektiv på Rydals museum.
Man kan inte säga annat än att han tagit ut svängarna rejält genom åren, ibland nästan provokativt – som i 00-talets landskapsbilder reducerade till några få horisontella färgfält i inte alltid naturnära färgnyanser.
Desto mera spännande är att se hur han på senare år fört in ett slags lysande färgbalkar som i stället för att än mer förvirra ger landskapsassociationen nya, måleriska kvalitéer, för att i allra senaste verket, en stor diptyk Landskap från i år, bygga upp den Italien-påverkade bilden med liknande horisontella och vertikala balkar, men nu i landskapets egna färger. Han vinner en lika formstark som klassisk verkan. Inte illa att vid 76 års ålder prestera sitt otvetydiga mästerverk, och lämpligt nog just nu.
En rundvandring övertygar om konsekvensen och bredden i hans konstnärskap, från 70-talets miljöengagerade rost- och skrotmåleri av asfaltverk, cisterner och nästan abstrakta detaljer av dito, som ett slags nya arbetarlivsmiljöer, till en lång serie parafraser på den italienska 1400-talskonstnären Uccellos perspektivförhäxade slagfältsscener – av Per-Åke Magnusson likaledes nedbrutna till nästan abstraktioner.
Han må kalla sig autodidakt, men det som nu faller i ögonen är hans ständiga experimenterande i mästarnas närhet, klassiska eller samtida, tills han nu plötsligt själv är en av dem i sitt största lyckokast. Utsökt hängning gör honom full rättvisa.
Rolf Haglund i Borås Tidning 10/12 2012
Rena färger och stillsamt vemod
Galleri 7, Borås Konstmuseums forum för Sjuhäradskonst, har – åtminstone tillfälligt – flyttats in i mitten av museets övervåning, vilket är en stor fördel för Per Åke Magnussons måleri som här får en generös och väl avvägd presentation. Rumsindelningen gör att det uppstår ett möte mellan de olika verken: man upplever starkt hur färgerna klingar mot varandra, inte bara i varje enskild målning utan också i deras inbördes relationer. Härigenom speglas också den konstnärliga processen, hur uttrycket förändras allteftersom färger byter plats och tyngdpunkter förskjuts. Det blir en närmast musikalisk känsla av harmoni och rörelse på samma gång. Effekten bygger mycket på det koncentrerade formspråket. Per Åke Magnusson arbetar i den abstrakta expressionismens anda och ställer rena färgfält mot varandra, oftast bara två eller tre med klart markerade horisontlinjer. Det skapar en rogivande landskapskänsla som underligt nog förstärks av färgkonstellationerna trots att de oftast inte alls stämmer överens med vad man normalt uppfattar som naturens färger. Tvärtom är de för det mesta oväntade, något som skärper sinnena och gör att man inte tröttnar utan kan låta blicken vila länge.
Inger Landström, Borås Tidning 6/10 2009
Måleriska landskap
Det mänskliga ögat är förvånansvärt beredvilligt att låta sig luras – detta bekräftas på Ålgården just nu. För visst ser jag landskap överallt i Per Åke Magnussons måleri. Ett gult rapsfält mot en hög horisont, en grön äng mot ett blått hav, en rosafärgad himmel bakom en mörk granskog. Och ändå är det bara tre färgytor, lagda horisontellt mot varandra.
Det modernistiska ”rena” måleriet, fritt från allt föreställande och reducerat till färg och form, gick så småningom två skilda vägar. En minimalistiskt saklig där konstnärens hand inte lämnat minsta spår, i direkt reaktion mot den andra, den abstrakta expressionismen. För den senare har amerikanen Mark Rothkos ikonbetonade måleri blivit stilbildande, med stora färgytor lagda mot varandra och penseldragen tydligt synliga.
Det är i Rothkos anda Per Åke Magnusson målar; inte landskap, men upplevelsen av landskap, i en lyrisk, nordisk version. Hit har han varit på väg länge – från den direkta naturskildringen via närstudier av såväl rostiga ytor som renässanskonstnären Paolo Uccellos bataljmålningar – mot ett rent meditativt måleri, begränsat till det absolut nödvändigaste.
Inger Landström, Borås Tidning 17/11 2007
Naturnära fantasier
Variationer runt ett tema kallar Per Åke Magnusson sin i tiden korta utställning på Ulricehamns museum. Därmed menas att det stora flertalet av 30 bilder i olja, akvarell, krita, lito och akryl är landskap i hans vid det här laget kända teknik att lägga upp färgplan i tre horisontella remsor – och sen låta betraktaren själv associera dem till en naturbild.
Ingenting är riktigt självklart. Ett blått fält behöver ingalunda vara vatten eller himmel. I hans värld kan det lika gärna vara ett skogsparti. Fantasin får styra, och hans till ytterlighet drivna teknikförenkling är snubblande nära abstraktionen.
Efter att rätt länge ha mött denna hans nya teknik (efter de tidigare bilderna av asfaltverk och rostiga maskiner) inbillar jag mig dock att hans färgfält, hur grälla de än kan synas, blir allt mer naturalistiska eller i vart fall naturnära, i synnerhet om man vet att de landskap han själv haft för ögonen ofta är italienska och utsatta för ett starkare ljus än våra egna.
Några verk avviker från temat, som triptyken, ränder, veck och prickar från vårutställningen över temat djur på Ålgården – i det här fallet zebra, elefant och gepard i lekfullt/djärvt beskurna djurparksmålningar – och faktiskt lite besläktade med hans gamla asfaltverk.
Vår idoge KRO-ordförande är dock som allra mest hemma i sina trefältslandskap där han kan ta sig vilka färgvalsfriheter som helst och ändå locka våra sinnen att erfara naturnärhet.
Rolf Haglund, Borås Tidning 16/9 2006
Landskap som ställer frågor
Landskap som ställer frågor
Rolf Haglund tecknar bakgrunden till det moderna landskapsmåleriet
En helg med tre vernissager här i trakten, alla landskapsmåleri!
Utom de två nedan gäller det Carola Melo i Rydals museum. Men för ingen är avbildandet huvudsaken; det skapar snarare bara möjligheten att abstrahera eller kanske konkretisera, ett sätt att ta till orda i ett medium som berör oss alla – om det sen är för att miljövarna, att meditera över nuet eller väcka exotism, det får betraktaren bedöma.
Cézanne gav lösenordet, inte till naturmåleri men symbolism. ”Jag ville kopiera naturen, fast misslyckades. Men jag var nöjd då jag insåg att exempelvis solen ej låter sig reproduceras, utan måste representeras av något annat – av färgen.”
Blut und Boden-ideologen framför andra under nazismen, Alfred Rosenberg, skummade av raseri just över ett sensuellt landskapsmåleri: ”En atomistisk världssyn atomiserade även färgen: den torrt intellektuella naturvetenskapen gick igen hos impressionimens praktiker och teoretiker… en värld utan myter gav upphov till en mytbefriad sinnlighetskonst.”
Och skulle landskapsmåleri vara opolitiskt? I Berlin har just stängts en jättelik fortsättning på utställningen ”Berlin – Moskva/ Moskva – Berlin 1900- 1950” för åtta år sen, nu med perspektiv framflyttat till 1950 – 2000. Där finns ett paradexempel i den år 1908 födde Rupprecht Geiger – år 1941 utsänd som ”krigsmålare” till östfronten. I Ryssland fann han dock inte kriget utan bara ett ständigt föränderligt ljus över vidder, med kriget reducerat till knappt synliga miniatyrfigurer, mest bara vid en horisontlinje. Väl hemma igen bildade han konstnärsgruppen ZEN 49 – zenpräglad föremålslöshet var dess höga visa. På 50-talet återvände han till sitt drömljus kring Moskva med nyanser som senare – han tycks ännu vara i livet – fångas i monokromer ej helt olika Hans Gothlins.
—
Inför Per Åke Magnussons måleri på Flaménska är själva anslaget och tonen ljusare.
Han är född 1936 och vi känner honom som en av stans mest utpräglade realister, med asfaltverk, rostiga tankvagnar, oljecisterner och teknikålderns naturfördärvande avfall som sina huvudsakliga motiv.
För fem – sex år sedan bytte han plötsligt till uppdelade färgfält – en förgrund, kanske vatten eller äng, en ås som horisontlinje och däröver himmel – men i färgval tog han sig egendomlig frihet, och gör så än. Se på det av hans 59 nya landskap vi valt som illustration här: en illgrön himmel, en klarblå ås och i förgrunden en högröd yta som kunde vara ett jättestort vallmofält, eller, som han själv föreslår, en ljunghed.
Det är fråga om just tre ytor. Inte ett försök har gjorts att ge djupperspektiv i bilden. Men trots det provokativa färgvalet tror jag ändå vi alla ser bilden just som ett landskap. Drömt men ändå verklighetsnära.
I musiken var utvecklingen ända fram till 1900-talets första decennier ett ständigt växlande mellan ren formalistisk skönhet och något slags karaktäriserande program, mellan innehåll och form. Sen kom modernismen och rörde ihop alla begrepp, fult och vacker, realism och abstraktion. För mig är det som om Per Åke Magnusson vred tiden tillbaka till den dualistiska epoken. Hans bilder har för mig musikalisk lätthet och frihet. Han talar själv om bildernas tillkomstprocess som ett slags meditation där han känner av frihetens möjligheter och det föreställandes gränser. Särskilt några litografier, varvid en och samma plåt färgats in för hand och helt ändra uttryck, är bevis på hans nya metod.
Landskapsmåleri av i dag är kanske till sist ett enda stort prov på Braques gamla tes: ”Bilder skall inte föreställa, utan vara”
Rolf Haglund, Borås tidning 15/1 2004
Hyllning till en gammal mästare
Att konstnärer använder sig av andra konstnärers verk är mycket vanligt. Leonardo da Vincis Mona Lisa och Edvard Munchs skriket är klassiska exempel på kända konstverk som gång på gång blivit föremål för mer eller mindre respektlösa parafraser.
Men när Per Åke Magnusson närmar sig den italienske renässansmålaren Paolo Uccello är det från en helt annan utgångspunkt. Med alltmer växande respekt för konstnärens skicklighet har han detaljstuderat två av hans stora bataljmålningar och i de 500-åriga verken funnit inslag som tycks föregripa såväl kubism som op-konst.
För drygt ett år sedan visade han på Flaménska galleriet en serie målningar där han direkt utgått från detaljer i Uccellos praktverk. En del av dessa målningar kan nu ses på utställningen i Dalsjöfors bibliotek, men det har också tillkommit några nya varianter på samma tema.
Det är verkligen slående hur modernt Uccellos färg- och formspråk ter sig så här i direkt närbild: färgerna är klara och rena, bildrummet noggrant uppbyggt med ytor och linjer inkomponerade i ett välavvägt rytmiskt mönster.
I flera av målningarna ser man tydligt igenkännliga detaljer, till exempel hästhovar, lansar eller fanor. Andra framstår närmast som helt abstrakta och här börjar det bli riktigt intressant ur rent konstnärlig synvinkel. Det gäller speciellt när Magnusson släpper lite på respekten för förebilden och blir friare i sitt eget uttryck, som i de senaste litografierna, där förlagan nästan bara kan anas.
Till utställningen hör en liten informativ skrift om Uccello där också de två stora bataljmålningarna finns återgivna i färg.
Inger Landström, Borås Tidning 15/2 1996
Välsignad av Mästaren
Den italienska konstnären Paolo Uccello är i uppmärksamhets centrum i Flaménska galleriet vid Södra Torget i Borås.
Han föddes i Pratovecchio 1397 som son till en byläkare. Han dog utfattig i Florens 1475, känd bland annat för sina teatraliska bataljmålningar och energiska perspektivstudier. Han utbildade sig hos Ghiberti, guldsmeden och bronsgjutaren, och hos mosaíkläggarna i Markuskyrkan i Venedig, och han gjorde kartongerna till glasmålningar i Domen i Florens.
Man vallfärdar fortfarande upp till hans småmålningar i Palazzo Ducale i Urbino och hans stora målningar är ständigt föremål för uppmärksamhet hos nya generationer.
Oförglömliga är hans skildringar av slaget vid San Romano med korallröda, svarta askgrå, grönblå hästar och den blonda som i stridens hetta tycks sväva över marken med sönderbrutna fanstänger och lansar i rött, gult, svart placerade på ett då nymodernt centralperspektiviskt sätt. Slaget skildrade han i tre målningar, som nu är skilda åt och kan ses i Uffizierna i Florens, Louvren i Paris och National Gallery i London. Färgreproduktioner i böcker är numera så bra, att de till nöds kan gå an. Men inget kan gå upp mot att stå inför originalen.
Boråskonstnären Per Åke Magnusson som gjort sig ett aktat namn som kolorist har djärvts låna fragment från Uccellos San Romano-målningar för kopiering. Mästaren torde ge honom sin välsignelse, för han gör det öppet och ärligt och bra, och han påvisar att även en renässansmålare kunde nå upp till dagens otroliga konstnärliga höjder.
Per Åke Magnusson väljer ut dekorativa band och utsnitt som han förvaltar med den äran och återger med varierad bakgrund i något fall. Han väljer brottstycken så det går att se rena 1900-talet med surrealism, op-konst, konkretism och abstrakta ansträngningar. Och dagens modehus tycks även vara representerade.
Se utställningen och döm själv! Det kostar ingenting!
Bertil Lindström, Borås Tidning 24/10 1994
Mångtydigt måleri med variationer
Det är en i stora stycken vital och livsbejakande utställning som Per Åke Magnusson är ansvarig för. Det mesta utspelar sig i ett flerbottnat livsrum, i vilket en igenkännlig natur möter sina abstraherade spegelbilder, reflexer av något sett och upplevt.
Det räcker för Per Åke Magnusson att umgås med ett stycke plåt eller att försjunka inför ett parti av gråberg, där de geologiska fårorna kan utlösa en intensiv målarglädje, som kommer denna minivärld att förvandlas till ljusfyllda eller dramatiska ytspänningar.
Koloristiska kraftmätningar uppstår inte minst genom det handgripliga sätt Magnusson arbetar på; skrapningar och påläggningar i skikt på skikt tills intuitionens bromsarslår till. Och det gör de förvånansvärt säkert, innan nyfikenheten hos betraktaren mättats.
I några mindre målningar av till exempel en ventil (!) rensas oväsentligheter bort och de trivialaste ting blir en märklig spelplats för överraskningar.
Det är i det mångtydiga, associativa fältet Per Åke Magnusons konst lever ett både farligt och impulsivt liv. När rumsgestaltningarna av gator och hus blir just endast vad de är, tappar jag intresset, även om jag i dem kan se och spåra både färgkänslighet och embryon till konstruktiva förenklingar.
Lennart Didoff, Göteborgs Posten 30/10 1993
Per Åke Magnusson skildrar sitt förhållande till naturen i stora nonfigurativa oljemålningar. De är rakt inte lättlillgängliga, de här bilderna, med sitt metodiska upprepande av ett rytmiskt teckenspråk. Tekniskt är de mycket säkert utförda, både vad beträffar komposition, färg och penselföring. Det tar lite tid, men om man uppsöker dem om och om igen, drabbas man av färgen. Vilka vägar den tar må vara osagt, men plötsligt fylls man av ro och harmoni och man inser, att i de här bilderna kan man vila.
Det är ett mångbottnat måleri, grundat på minnesbilder. Under färgskikten kan man känna sig fram till hav och klippor och sommarängar, likaväl som en stad i skymningsljus och tropiska nätter.
Brita Orstadius, Borås Tidning 14/3 1993 ( Om fyra Boråskonstnärer på Nolhaga Slott)
Illavarslande konst och välstämt måleri
—
Skönmålare
På Sparbanken visas bilder av en verklig skönmålare. Det är sällan man ser så välstämt måleri. Per Åke Magnusson låter inte någonting klinga falskt.
Det konstnärliga greppet är modernt, elegant och salongsfähigt. I möbelkataloger avbildas ofta inredningar kompletterade med konst av detta slag. Vilket inte skall uppfattas som kritik. Per Åke Magnusson är en ytterst lyhörd bildkompositör, både avseende form och färg.
Budskapet i Per Åke Magnussons bilder skiljer sig markant från Roj Fribergs. Här nämns ingenting om miljöhot eller politiskt sönderfall. Per Åke Magnusson berättas, mycket finstämt, om detaljer i tillvaron; en ventil, en röd balk, lavar eller ett skrotfynd.
Helheten
Möjligen kunde man säga att Roj Friberg anlägger ett helhetsperspektiv och att Per Åke Magnusson väljer att skildra delarna som ger helheten, om än subjektivt valda och tolkade. Men så enkelt är det nog inte. För visst kan man i en detalj eller en färgkonstellation se de stora sammanhangen, lika väl som i skildringar av t ex ett stormöte eller en av miljöförstöring hotad skog eller kyrkokupol. Utställningarna är högst intressanta, fast av olika skäl. Vilka av utställarnas ganska olika utgångspunkter och intentioner man föredrar är nog mest en smaksak. Det är i varje fall två mycket professionella konstnärer som visar sina arbeten i Falkenberg just nu.
—
Hans Nilsson, Hallands Nyheter 19/6 1989
Sparsmakad konstnär målar industrialismen
Industrialismens konstnär visar bilder på Galleri Konst och Form i Uddevalla. Det är Per Åke Magnusson som visar oljemålningar och tempera. Utställningen är särpräglad på det sättet att den visar närbilder på detaljer i industriprodukter eller industriavfallet förutom en långtradare och ett landskap. Också färgerna är industrisamhällets med allt ifrån rost till en rödfärgad balk.
Magnusson har hittat nyanser i ytor, har sedan förstärkt färgskiftningarna en del och har fått levande ytor. Ett exempel på det kan vara Yta med bultar där just de svarta bulthuvudena hjälper fantasin på väg – är de ett gammalt fartygsskrov eller liknande som inspirerat konstnären till detta färgspel?
Just det där att förvandla en begränsad yta till ett färgspel tycks vara Magnussons starka sida. Bilderna ger i förstone ett nonfigurativt intryck men efterhand börjar färgskiftningarnas spela och ytan blir alltmer levande.
Ett spännande och sparsmakat måleri alltså.
Bengt Holmberg, Bohuslänningen 1/2 1989
Konstnärer med egna ledmotiv
Boråskonstnären Per Åke Magnusson utställer under denna vecka i samlingssalen i Marks kommunalhus i Kinna. På Flaménska galleriet i Borås visar stockholmskonstnären Acke Oldenburg målningar och litografier. Båda konstnärerna har var sitt ledmotiv som går genom visningarna med en tongivande dominans.
Per Åke Magnusson visar ett fyrtiotal arbeten på sin utställning i Kinna. Han tillhör den grupp konstnärer som under 70-talet gav en ny profil åt boråskonsten. Han har gått den långa vägen i sitt arbete som målare och grafiker. Först i den sakligt nyrealistiska stil som behandlade stadsmiljöer och landskapsvyer i en kritisk belysning av skövlad natur och storskalig bebyggelse.
Sedan dess har en förskjutning ägt rum i hans konstuppfattning. Från en sakligt korrekt objektskildring har han i stället lagt en särskild betoning på föremålens rena måleriska utstrålning och form.
Han har under en längre tid målat av detaljer och maskiner i ett nedlagt asfaltverk. Där har han med förstärkt konstnärlig effekt skildrat den ödslighet och avsaknad av liv som är kännetecknande för en nedlagd arbetsplats. Där har han fascinerats av de rosiga rostangreppens måleriska lyster och av de tunga maskinernas overksamt stillastående form. Detta är också det helt dominerande temat i denna utställning. Men här går han mot en ytterligare förenkling av den föreställande formen. Återgivningen av de slitna plåtytornas repor och fläckar blir till en mönstring som utgör bildens enda egentliga innehåll. Det blir en abstrakt färgdramatik där även mänskliga känslor och stämningar kommer till uttryck.
Först kan de gulnade rödrosa plåtarna få sitt färgflöde markerat till ytan med skruvarnas insatta mönstringar. Sedan sprider sig de ettriga rostangreppen över ytornas flagnande färgavfall. Till slut slocknar bilden ner till mörka skuggor som sluter sig kring en smalnande ljusöppning. Rosten brinner i frätande heta spårningar. Men allt är hållet i en lödigt njutbar färgbehandling.
I de mindre bilderna blir tonen ljusare och måleriskt mild och klar. Men de infogade järnfragmenten ger en tyngre tidsdimension åt målningarna. Över bilden läggs ett sotsvart kryss som en mörk förgängelsesymbol. En funnen fröform kan få en bildverkan av ett primitivt djurtecken i en forntida magisk ritual.
—
Bertil Andrén, Västgöta Demokraten 6/2 1987
