Per Åke Magnusson

Längre tillbaka målade jag mer avbildande, ofta landskap och ofta direkt ute i landskapet. Det var en skön känsla att sitta ute på våren och känna och uppleva landskapet och naturen. Färg, form, temperatur, dofter. Jag såg djur som blev mer orädda därför att jag satt ganska stilla, ganska länge på samma plats. Men mitt sätt att arbeta ändrades. Sättet att bygga bild ändrades. Långt efter det fortsatte jag att åka ut för att måla i landskapet. Det gjorde jag trots att jag på förhand visste att jag inte skulle göra någon bild jag kunde godkänna. Till slut blev jag ändå tvungen att inse att jag inte längre hittar mina bilder i direkt konfrontation med landskapet. Jag släppte den sortens låsning till det föreställande.
Förutom rena landskapsbilder blev det ofta bilder från det av människan förbrukade landskapet, med oljecisterner, tankvagnar, industriområden mm.

Några år på 1980-talet arbetade jag med bilder från ett asfaltverk. Det var först själva verket som stod som ett urtidsdjur. Det gled över mot detaljer, som ibland kunde verka icke föreställande.

Så småningom tog rosten på asfaltverket – och andra ting – över. Det blev bilder med utgångspunkt från rostfläckar. I grunden ganska fria bilder.

Mitt intresse för den tidiga italienska renässansen resulterade i att jag under några år på 90-talet arbetade med bilder från detaljer i några bataljmålningar av italienska renässansmålaren Paolo Uccello. Det startade med att jag ville komma underfund med en del av hans linjer och perspektiv. Det jag fann var att många detaljer i hans målningar hade klara kopplingar till mode och konst också under 1900-talet.

Sedan tiden runt millennieskiftet har jag mest arbetat med några få, enkla färgytor.

Även om det yttre och föreställande kan ha varierat har det oftast funnits en strävan efter förenkling, att ge en upplevelse genom färg och form mer än genom det rent föreställande.